Alexandra

jag hade faktiskt ingen aning om att de var Halloween förrän Jack+Jeroen föreslog att vi "should carve pumpkins!" Sagt och gjort, efter Oktobermarknaden i Vänersborg samlades vi hos oss och fick till en riktigt trevlig kväll!

Varja gång jag befinner mig i porten i mitt lägenhetshus, antingen för att jag ska ut, hem, eller bara kolla posten så möter man någon. Folk kommer och går hela tiden. Jag är en sådan som alltid hälsar på mina grannar, men det känns som att de blir lika förvånade varje gång, och jag vet att de aldrig hade hälsat på mig först. Det är förresten inte bara i portuppgångar, det kan vara i en hiss, på en enslig stig där man möter max en människa var 20e minut eller ja, var som helst. De undviker envist din blick och föredrar att låtsas som att du inte finns. Överallt i detta avlånga land lägger folk sig till med detta beteende och jag förstår verkligen inte varför. Hur svårt kan det vara att klämma fram ett leende, säga "hej" och promenera vidare? Tar det så mycket på folks krafter att vara vänliga?

Starbucks, omgång #2

(snuskigt god cheescake)

Jelly Beans!!

Gods' gift to a woman like me!

Sådärja! Flyget gick 06.20 imorses så jag kom hem tidigt och skrämde slag på pojkvännen som fått för sig att jag skulle komma på kvällen. Killen har koll! Nu sitter jag med något flamländskt surr i bakgrunden, vet inte riktigt vad han lyssnar på, politik tror jag. Jaja..

Ryanair har förresten ett nytt rea-erbjudande; flyg från 5€, erbjudandet går ut vid midnatt ikväll! 45 spänn, det är ju som hittat! :) Reseperioden för dessa flyg är mellan måndag den 1 nov 10 - fredag 17 dec 10.

Säga vad man vill om Ryanair, deras personalpolicy, extraavgifter för väskor, incheckning, kortbetalning, avgift för att gå på toa på planet etc.. För många klassas det som "fult" eftersom man tror att resan blir billigare än den i slutet av bokningen blir, men faktum är att trots att de tar extra för allt detta så kostar det ändå hälften så mycket som om man skulle flyga med till exempel SAS.

Helvetes jävla skiiiit!

Även fast jag är extremt glad att ha två fungerande ben så kan jag inte sluta vara frustrerad över mitt högra knä. Jag minns att det knakade till ordentligt i det i gymnasiet under en streetdanceklass, och efter det så har det varit helt kört till och från. Lägger jag för mycket tyngd på det i hukande ställning (ex under gruppträningspass) så gör det ont i minst två veckor efteråt, då kan jag knappt gå på det. Nu har jag lärt mig att anpassa övningarna efter vad det klarar av, men jag blir så arg att jag inte kan ta ut alla rörelser ordentligt.

Satan vad det är kallt! Jag ska flytta till solen. Fast jag gillar inte värme heller. Hm.

....ska det då inte vara ett krav att även läraren som undervisar ska kunna det språket?

Ja, det här med att behöva ha saker att se fram emot under hösten har jag verkligen tagit på allvar i år. Nästa vecka åker jag till Tyskland över helgen för att hälsa på min kära vän S. Kunde verkligen inte vänta till vi åker till Belgien i November, det ligger liksom för långt fram i tiden för att jag ska känna mig nöjd med vardagen så häromdagen bokade jag en resa till. S har jag inte träffat på alldeles för länge nu, så det ska bli superkul att hälsa på och få uppdatera varandra lite med vad som hänt sedan sist!

Vart tog motivationen vägen? Det här med ekonomi alltså, jag klarar inte av att inte få ifrågasätta. Allting fungerar på ett visst sätt "bara för att det är så", man kan inte hålla på och fråga varför, vilket stör mig så otroligt mycket. Jag avskyr verkligen att bara behöva acceptera.

Här sitter jag nedhasad i soffan och försöker att inte hosta upp mina lungor, tro mig, det är lättare sagt än gjort!

Jag skapar ingen onödig drama i mitt liv. Jag har helt enkelt inget behov av det, eller av att skrika ut alla detaljer i mitt privatliv till varenda kotte som råkar finnas i närheten. Det viktigaste för mig är mig. Inte vad andra tycker om mig.

Så, jag förstår inte hur det kan finnas folk som k-o-n-s-t-a-n-t lägger sig till med detta beteende. Skriver ut relationsproblem på facebook, eller i sina bloggar. Som högljutt (med högljutt menar jag öronbedövande) gormar i klassrummet om vad de gjorde i helgen, vad de gjorde när de var tio, eller vad de vill göra om tio år. Visst, det är skitbra att man har minnen, drömmar och planer. Det är underbart att man låter sig själv vara centrum i sitt eget liv. MEN det är INTE OKEJ att man förutsätter att man är centrum i alla andras liv också.

Denna ständiga jakt på offentlig bekräftelse. Jag förstår det inte. Varför kan man inte bara vara nöjd och stolt över det man gjort utan att hela tiden vara ute efter att höra andra säga "fan vad bra du är". Nu menar jag inte att man ska hålla käften och inte vara stolt eller inte visa vad man har ådstakommit eller hålla låg profil i "Lilla Landet Lagom". Självklart ska man vara stolt. Skriv vad ni vill i era egna bloggar, det är självklart att man ska kunna göra det, eller prata med era kompisar eller vem fan som helst. Men det går liiiite väl långt när man skriker ut allt (och då menar jag allt) i en föreläsningssal två minuter innan läraren ska börja prata (eller på bussen, eller bion eller vilken jävla plats som helst), och till och med avbryter konversationer mellan folk man knappt känner för att berätta något om sig själv. H-e-l-a  t-i-d-e-n. Någon jävla måtta får det faktiskt vara. Kan ni inte bara förstå att om jag vill veta något om dig, så frågar jag. Ni behöver inte sitta och gapa som besatta bakom mig, jag lyssnar ärligt talat mycket hellre på kompisen som jag sitter bredvid och pratar med, och det är extremt irriterande att tvingas lyssna på era långa utläggningar som ni verkar tro är så jävla mycket mer intressant än någon annan konversation i rummet. Fatta att ingen bryr sig. Håll normal samtalston och sluta tro att någon kommer bli imponerad av att du har köpt nytt shampo eller vad du och ditt ex gjorde i sängen.

Fortsätt vara det viktigaste i era egna liv, men sluta tro att ni är lika viktiga för alla andra som ni är för er själva.