Hejdå bloggen

Hejhej http://justalexandra.tumblr.com

Treats

I brist på annat så kan ni få titta på vad jag belönat mig själv med den senaste veckan.
Vaio
Min nya fina älskade Sony Vaio
Praliner från Leonidas, endast marsipan denna gången ;)
Superfina teburkar
Macarons
Jag är verkligen en riktig sucker for teburkar och marsipan. Speciellt teburkar. <3

Vackra, trötta vinter

Tusan vad trött man blir såhär mitt i vintern. Detta har ändå varit den bästa vintern i mannaminne (mitt), ljus, snöig, kall och vacker. Jag har varit piggare än jag någosin förut varit under detta mörka halvår, men nu börjar jag känna att it's really getting to me. Två dagar i rad har jag varit konstant sömnig, och det är faktiskt inte roligt alls, man orkar så mycket mindre, får ännu mindre studiemotivation än man normalt har innan jul och vill bara sova.

Hur löser man detta då? Levande ljus + pojkvän + Dexter + te är helt klart supermysigt, men inte blir man något piggare! En bra tips är ju att göra som A & H, som i måndags fick för sig att boka en sista minuten resa till Thailand! Två dagar senare! Vem är avundsjuk? Jag är avundsjuk! De kommer ligga i solen i två veckor, käka friterade gräshoppor och brottas med kubmaneter... hehehe... Ett försök från min sida att få det att låta hemskt, men det funkar inte så bra, jag vill fortfarande teleportera mig dit! Eller kanske inte nödvändigtvis till Thailand, men till något ställe där det finns sol, värme och fina sommarklänningar.

Nåväl, jag får väl nöja mig med den stundande turen till Belgien efter jul. Åhjo, jag ska dit och snurra igen. Belgien, Belgien, Belgien. Vad gör jag där hela tiden? Innan jag träffade J visste jag knappt att landet existerade. Eller okej, jag är inte helt dum i huvudet, jag visste att det fanns, jag visste bara inte varför i helvete man skulle åka just dit. Nu har jag svaret. Vackrare historiskt ställe får man leta efter!


På tal om tråkig

så är jag helt klar med alla julklappar. Vad ska man göra nu? De ligger där under granen, inslagna och etiketterade. Tråkigt.

This is my life

Har ploppat ut ur min tentabubbla nu. Det är så det är att vara student, man "kommer igång" i kursstarten, skjuter upp och skjuter upp i mitten, sedan är det dags för tenta och då jävlar blir vi alla totalt okontaktbara. Förutom under hemtentaskrivandes för då sitter varenda jävel på Facebook. Det är knasigt det där...

Det är väl ungefär så mitt liv ser ut. Jag pluggar. Punkt. Eller borde plugga ska man kanske snarare säga. Och pussar lite på min J ibland, ganska ofta faktiskt. Tar mig en eller annan promenad ibland, hänger med lite folk. Ja, man kan väl säga att jag är helt vanlig. Tråkig?
Fast idag fick jag ringa ambulansen.

Har ett smärre problem här

Imorgon ska jag till Göteborg och julklappshandla. Det enda problemet är att jag redan är klar med alla julklappar utom två. Tråkigt, ingen julstress här inte. Så vad gör man? Det ska jag tala om för er! Man handlar en hel massa saker till sig själv istället. Sounds like a plan.

Kväll-Alex vs Morgon-Alex

Varje kväll ber jag min pojkvän att tvinga mig att gå upp antingen när han går upp, eller när han går till jobbet. Jag är väldigt bestämd och säger till på skarpen att "vad jag än säger imorgon bitti så ska jag upp!" På morgonen låter det dock annorlunda, jag säger att jag ångrar mig eller ljuger och säger att jag har jääätteont i halsen och måste sova lite till så att jag inte blir sjuk. Det är två helt olika personer som ber honom om saker tycker han, och jag håller med, jag vet inte vem jag är på morgonen. Tydligen är jag väldigt sur när jag sover överhuvudtaget, puttar bort honom, trycker med min hand i hans ansikte iväg honom om han vill kramas och är allmänt otrevlig. Men det mesta av det här kommer jag inte ihåg efteråt, även fast J säger att jag vaknar! Är det möjligt att jag "vaknar" och fortfarande sover? Eller är det bara så att man glömmer sånt som man gör när man bara är vaken en kort stund? Jag hoppas på det första alternativet eftersom jag uppenbarligen är en riktig bitch då.
Nu sitter jag här med min Senseolatte, lyssnar på radio och försöker plugga. Går inge vidare...

Skrivaskrivaskriva

Sitter här med ett glas rött och knåpar ihop en artikel till min nya spalt i TTela Magazine. Har börjat skriva för studentredaktionen där nu och ska ha en egen spalt med ett återkommande tema. Vad kan det vara?
Den som gissar rätt får en kopp kaffe hahaha.

Aj!

Har varit hos tandläkaren idag och tagit bort en sådan där tråd de fäster på baksidan av tänderna efter man tagit bort sin tandställning, för att de inte ska flytta tillbaka. Satan i gatan vad ont det gör nu, vilket betyder att de flyttar på sig redan? Herregud, det kan väl inte vara bra?
Förresten, vill bara belysa att jag är så himla arg på tandvården i Lilla Edet nu efter att jag bytt till Trollhättan! Det var extremt många år sedan jag hade tandställning, och tråden där bak skulle tas bort när jag fyllde 18 (nästan 3 år sedan), något de totalt stuntat i. Jag hade även klagat på en grej som stack ut från en tand, på framsidan, och som var irriterande, men de sa att "ja, så ser dina tänder ut" typ. Det FÖRSTA de märkte på Maria Alberts i Trollis var att "men oj, har du haft tandställning? De har ju glömt att ta bort en bit av plasten här." GAH! Hur puckad får en tandläkare lov att vara, att de inte ens märker att det sitter plast på min tand som inte ska vara där, speciellt efter att jag flera gånger påpekat att det var irriterande att ha den där?? Så nu är hela min mun fixad och "nollställd", tack vare Maria Alberts härliga tandläkare!

Akademisk högtid/Högskolan Väst 20 år

Trodde inte jag skulle ha så roligt faktiskt, men lärare & professorer kan tydligen festa de också!

Högskolan var färgad i olika färger kvällen till ära!

Det här med att inte hälsa på folk

Varja gång jag befinner mig i porten i mitt lägenhetshus, antingen för att jag ska ut, hem, eller bara kolla posten så möter man någon. Folk kommer och går hela tiden. Jag är en sådan som alltid hälsar på mina grannar, men det känns som att de blir lika förvånade varje gång, och jag vet att de aldrig hade hälsat på mig först. Det är förresten inte bara i portuppgångar, det kan vara i en hiss, på en enslig stig där man möter max en människa var 20e minut eller ja, var som helst. De undviker envist din blick och föredrar att låtsas som att du inte finns. Överallt i detta avlånga land lägger folk sig till med detta beteende och jag förstår verkligen inte varför. Hur svårt kan det vara att klämma fram ett leende, säga "hej" och promenera vidare? Tar det så mycket på folks krafter att vara vänliga?
Är jag den enda i hela Sverige som tycker att det är extremt obehagligt att dela hiss eller möta någon som låtsas som att du inte finns? Det konstiga är dock att folk, trots att de brukar bli förvånade när man ler och hälsar, faktiskt verkar uppskatta att man gör så, de flesta ler tillbaka och piper fram en hälsning, men det finns inte en chans i världen att de skulle vara den första att ta kontakt.
Jag kräver inte att alla ska sitta och småprata hela tiden, men att möta en annan människas blick är inte speciellt farligt och gör detta land lite mindre kallt.

Faaan!

Helvetes jävla skiiiit!
Det är tamejfan inte klokt hur klumpig jag är. Idag lyckades jag repa gärnet i vår fina bruna byrå/hylla/grej, tror inte att J kommer uppskatta detta när han kommer hem.. Häromveckan gjorde jag en stor repa i vår fejkskinnsoffa och har lyckats repa stolarna med min knapp bak på jeansen. Plus detta har jag krossat minst 10 glas och ett par tallrikar sedan vi träffades. Jag fattar inte. Är även konstant täckt av blåmärken på benen, i exakt samma höjd som vårat bord, jag vet inte hur jag lyckas gå in i det varenda gång, lägenheten är ju stor!! Såhär har det alltid varit! Usch, jag är dyr i drift.
Men ser hyfsat oskyldig ut åtminstone!

My knee is my curse

Även fast jag är extremt glad att ha två fungerande ben så kan jag inte sluta vara frustrerad över mitt högra knä. Jag minns att det knakade till ordentligt i det i gymnasiet under en streetdanceklass, och efter det så har det varit helt kört till och från. Lägger jag för mycket tyngd på det i hukande ställning (ex under gruppträningspass) så gör det ont i minst två veckor efteråt, då kan jag knappt gå på det. Nu har jag lärt mig att anpassa övningarna efter vad det klarar av, men jag blir så arg att jag inte kan ta ut alla rörelser ordentligt.

Senare idag ska jag iväg till gymmet och testa om jag kan klara av att springa på löpband (brukar inte funka alls) men jag har en teori om att bygga upp musklerna runt om knäet så att det på så sätt blir starkare. (Egenställd lösning på egenställd diagnos hahaha) Men vi vet ju alla hur det funkar om man går till läkaren. Man betalar några hundra för att de ska slänga ett öga på knäet och säga "jahopp, va synd".
Åh, ska kunna gå ner i spagat igen också!
Nu jävlar!

Jag fryser ihjäl.

Satan vad det är kallt! Jag ska flytta till solen. Fast jag gillar inte värme heller. Hm.
Var är det lagom varmt, en sådär 25 grader dygnet runt varje dag?

En helt vanlig tisdag

Här sitter jag nedhasad i soffan och försöker att inte hosta upp mina lungor, tro mig, det är lättare sagt än gjort!
Har en svag aning om hur många paket näsdukar jag använt upp de senaste dagarna, och det är inte en vacker siffra, min plånbok jämrar sig här bredvid. Den har inte heller haft det lätt på senaste tiden, var nämligen och snorade runt på IKEA häromdagen och vi vet nog alla hur det går när man är där.
Nu börjar ä-n-t-l-i-g-e-n någon sevärt på TV, får passa på för det sänds aldrig något bra när man är sjuk.
xAlex

Lite konstigt är det allt

Jag skapar ingen onödig drama i mitt liv. Jag har helt enkelt inget behov av det, eller av att skrika ut alla detaljer i mitt privatliv till varenda kotte som råkar finnas i närheten. Det viktigaste för mig är mig. Inte vad andra tycker om mig.

Så, jag förstår inte hur det kan finnas folk som k-o-n-s-t-a-n-t lägger sig till med detta beteende. Skriver ut relationsproblem på facebook, eller i sina bloggar. Som högljutt (med högljutt menar jag öronbedövande) gormar i klassrummet om vad de gjorde i helgen, vad de gjorde när de var tio, eller vad de vill göra om tio år. Visst, det är skitbra att man har minnen, drömmar och planer. Det är underbart att man låter sig själv vara centrum i sitt eget liv. MEN det är INTE OKEJ att man förutsätter att man är centrum i alla andras liv också.

Denna ständiga jakt på offentlig bekräftelse. Jag förstår det inte. Varför kan man inte bara vara nöjd och stolt över det man gjort utan att hela tiden vara ute efter att höra andra säga "fan vad bra du är". Nu menar jag inte att man ska hålla käften och inte vara stolt eller inte visa vad man har ådstakommit eller hålla låg profil i "Lilla Landet Lagom". Självklart ska man vara stolt. Skriv vad ni vill i era egna bloggar, det är självklart att man ska kunna göra det, eller prata med era kompisar eller vem fan som helst. Men det går liiiite väl långt när man skriker ut allt (och då menar jag allt) i en föreläsningssal två minuter innan läraren ska börja prata (eller på bussen, eller bion eller vilken jävla plats som helst), och till och med avbryter konversationer mellan folk man knappt känner för att berätta något om sig själv. H-e-l-a  t-i-d-e-n. Någon jävla måtta får det faktiskt vara. Kan ni inte bara förstå att om jag vill veta något om dig, så frågar jag. Ni behöver inte sitta och gapa som besatta bakom mig, jag lyssnar ärligt talat mycket hellre på kompisen som jag sitter bredvid och pratar med, och det är extremt irriterande att tvingas lyssna på era långa utläggningar som ni verkar tro är så jävla mycket mer intressant än någon annan konversation i rummet. Fatta att ingen bryr sig. Håll normal samtalston och sluta tro att någon kommer bli imponerad av att du har köpt nytt shampo eller vad du och ditt ex gjorde i sängen.

Fortsätt vara det viktigaste i era egna liv, men sluta tro att ni är lika viktiga för alla andra som ni är för er själva.

RSS 2.0