Det här med att inte hälsa på folk
Varja gång jag befinner mig i porten i mitt lägenhetshus, antingen för att jag ska ut, hem, eller bara kolla posten så möter man någon. Folk kommer och går hela tiden. Jag är en sådan som alltid hälsar på mina grannar, men det känns som att de blir lika förvånade varje gång, och jag vet att de aldrig hade hälsat på mig först. Det är förresten inte bara i portuppgångar, det kan vara i en hiss, på en enslig stig där man möter max en människa var 20e minut eller ja, var som helst. De undviker envist din blick och föredrar att låtsas som att du inte finns. Överallt i detta avlånga land lägger folk sig till med detta beteende och jag förstår verkligen inte varför. Hur svårt kan det vara att klämma fram ett leende, säga "hej" och promenera vidare? Tar det så mycket på folks krafter att vara vänliga?
Är jag den enda i hela Sverige som tycker att det är extremt obehagligt att dela hiss eller möta någon som låtsas som att du inte finns? Det konstiga är dock att folk, trots att de brukar bli förvånade när man ler och hälsar, faktiskt verkar uppskatta att man gör så, de flesta ler tillbaka och piper fram en hälsning, men det finns inte en chans i världen att de skulle vara den första att ta kontakt.
Jag kräver inte att alla ska sitta och småprata hela tiden, men att möta en annan människas blick är inte speciellt farligt och gör detta land lite mindre kallt.
Kommentarer
Trackback
