Lite konstigt är det allt
Jag skapar ingen onödig drama i mitt liv. Jag har helt enkelt inget behov av det, eller av att skrika ut alla detaljer i mitt privatliv till varenda kotte som råkar finnas i närheten. Det viktigaste för mig är mig. Inte vad andra tycker om mig.
Så, jag förstår inte hur det kan finnas folk som k-o-n-s-t-a-n-t lägger sig till med detta beteende. Skriver ut relationsproblem på facebook, eller i sina bloggar. Som högljutt (med högljutt menar jag öronbedövande) gormar i klassrummet om vad de gjorde i helgen, vad de gjorde när de var tio, eller vad de vill göra om tio år. Visst, det är skitbra att man har minnen, drömmar och planer. Det är underbart att man låter sig själv vara centrum i sitt eget liv. MEN det är INTE OKEJ att man förutsätter att man är centrum i alla andras liv också.
Denna ständiga jakt på offentlig bekräftelse. Jag förstår det inte. Varför kan man inte bara vara nöjd och stolt över det man gjort utan att hela tiden vara ute efter att höra andra säga "fan vad bra du är". Nu menar jag inte att man ska hålla käften och inte vara stolt eller inte visa vad man har ådstakommit eller hålla låg profil i "Lilla Landet Lagom". Självklart ska man vara stolt. Skriv vad ni vill i era egna bloggar, det är självklart att man ska kunna göra det, eller prata med era kompisar eller vem fan som helst. Men det går liiiite väl långt när man skriker ut allt (och då menar jag allt) i en föreläsningssal två minuter innan läraren ska börja prata (eller på bussen, eller bion eller vilken jävla plats som helst), och till och med avbryter konversationer mellan folk man knappt känner för att berätta något om sig själv. H-e-l-a t-i-d-e-n. Någon jävla måtta får det faktiskt vara. Kan ni inte bara förstå att om jag vill veta något om dig, så frågar jag. Ni behöver inte sitta och gapa som besatta bakom mig, jag lyssnar ärligt talat mycket hellre på kompisen som jag sitter bredvid och pratar med, och det är extremt irriterande att tvingas lyssna på era långa utläggningar som ni verkar tro är så jävla mycket mer intressant än någon annan konversation i rummet. Fatta att ingen bryr sig. Håll normal samtalston och sluta tro att någon kommer bli imponerad av att du har köpt nytt shampo eller vad du och ditt ex gjorde i sängen.
Fortsätt vara det viktigaste i era egna liv, men sluta tro att ni är lika viktiga för alla andra som ni är för er själva.
Så, jag förstår inte hur det kan finnas folk som k-o-n-s-t-a-n-t lägger sig till med detta beteende. Skriver ut relationsproblem på facebook, eller i sina bloggar. Som högljutt (med högljutt menar jag öronbedövande) gormar i klassrummet om vad de gjorde i helgen, vad de gjorde när de var tio, eller vad de vill göra om tio år. Visst, det är skitbra att man har minnen, drömmar och planer. Det är underbart att man låter sig själv vara centrum i sitt eget liv. MEN det är INTE OKEJ att man förutsätter att man är centrum i alla andras liv också.
Denna ständiga jakt på offentlig bekräftelse. Jag förstår det inte. Varför kan man inte bara vara nöjd och stolt över det man gjort utan att hela tiden vara ute efter att höra andra säga "fan vad bra du är". Nu menar jag inte att man ska hålla käften och inte vara stolt eller inte visa vad man har ådstakommit eller hålla låg profil i "Lilla Landet Lagom". Självklart ska man vara stolt. Skriv vad ni vill i era egna bloggar, det är självklart att man ska kunna göra det, eller prata med era kompisar eller vem fan som helst. Men det går liiiite väl långt när man skriker ut allt (och då menar jag allt) i en föreläsningssal två minuter innan läraren ska börja prata (eller på bussen, eller bion eller vilken jävla plats som helst), och till och med avbryter konversationer mellan folk man knappt känner för att berätta något om sig själv. H-e-l-a t-i-d-e-n. Någon jävla måtta får det faktiskt vara. Kan ni inte bara förstå att om jag vill veta något om dig, så frågar jag. Ni behöver inte sitta och gapa som besatta bakom mig, jag lyssnar ärligt talat mycket hellre på kompisen som jag sitter bredvid och pratar med, och det är extremt irriterande att tvingas lyssna på era långa utläggningar som ni verkar tro är så jävla mycket mer intressant än någon annan konversation i rummet. Fatta att ingen bryr sig. Håll normal samtalston och sluta tro att någon kommer bli imponerad av att du har köpt nytt shampo eller vad du och ditt ex gjorde i sängen.
Fortsätt vara det viktigaste i era egna liv, men sluta tro att ni är lika viktiga för alla andra som ni är för er själva.
Kommentarer
Trackback
